Materialet har copyright. Ingen text får kopieras helt eller delvist eller användas utan mitt godkännande. Vid ev. tillåtelse måste noggranna hänvisningar göras till såväl primär- som sekundärkällor.

susanna.soder@edu.lycksele.se

Min teori innebär att collie betyder vallhund - och att det är de skotska kelternas egen benämning på sin hund cù på keltiska) -som de använde för att valla, (to cull) - d.v.s. en vallhund - (a) cully. Under förädlingsarbetet av collien, i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, omvandlades några keltiska dialektalvarianter av den familjära /cullyn/ till att skrivas på engelska som - collie - och blev rasens lanseringsnamn.

Det förvånar mig alltid att folketymologin håller ett så starkt grepp om collienamnets betydelse. Men, när en "sanning" upprepas tillräckligt ofta, så blir det ju sant - eller... ? Den troligaste förklaringen som ännu görs gällande är att den fått sitt namn efter den svarta färgen på en fårskalle - på en typ av får som den vallade i Skottland (Scottish Blackies). Det förefaller nästan komiskt - men det står ju att läsa i de flesta böcker - så då är det väl sant...

ill. dat.ca. 1899 av korth. collie

Inledning

Som lingvist söker man en logisk förklarning till ett ords etymologi (betydelse och ursprung). Nomenklaturen ska stämma ur språkhistorisk synvinkel, ortografiskt (stavningsmässig korrekthet), grammatiskt, morfologiskt, men man tittar också på hur själva användarna av ordet brukat det inom användningsområdet, semantiken och ordets ev. betydelseförändringar genom åren. Man sätter således ordet både i sitt sociala och lingvistiska kontext om man så vill. 

Att hitta belagda källor ä r viktigt, även om muntliga också är av betydelse. Vad som blir märkligt är när mer eller mindre troliga idéer  söker en sanning som baseras på nutida språkbruk, på ord som v e r k a r eller l å t e r sannolika. Men sannolikt och sant är två olika saker. Det finns en mängd hypoteser som anges som sanningar för collienamnets betydelse. Mina teorier bygger på lingvistisk grund, och är mina personliga reflektioner. Jag avfärdar inte alla andra teorier. Jag har listat några av de mer allmänt kända idéerna i slutet av detta dokument.

Syftet med detta dokument är således att belysa en personlig teori om colliens namn ur lingvistisk synvinkel. Avsikten är att visa på ordets språkhistoriska bakgrund i det keltiska språket, kelternas egen benämning för ordet hund, och folkets användningsområde för vallhunden. Jag visar också hur namnet har använts som generaliserad form för bad jag tror är /vall/hund, men också som senare specialiserad form just för lanseringsnamnet under förädlingstiden av collierasen.

Detta dokument är populistiskt skrivet, det innehåller inte fontetisk skrift eller mycket utförliga förklaringar av lingvistiska detaljer. Fullständig förteckning över alla källor finns här - som jag hänvisar till och finns också detaljerade under "artiklar" på startsidan.

Språkhistorisk bakgrund 

Gemensamt för alla gäliska språk (keltisk skotska, keltisk iriska, keltisk walesiska (kymriska) och keltiska spåk i Europa - är att ordstammen för hund är Cú, (nom.mask..sg.) uttalas /koo/. (cóin, nom.mask..pl.). Gäliska språk tillhör Indo-Europeiska språk (Kentumgrenen) och är mer besläktat med italiska språk som t.ex. latin och italienska. Därför har t.ex. /k/ behållits som första bokstav, liksom i lat. ordet canis, medan i germanska språk (som engelska, svenska och tyska etc.) så har lat. /c/ omvandlats till /h/och blivit hound, hund, hon/t/ genom den första kända ljudskridningen - s.k. Grimm's law. Fonologiskt och vokabulärt är alltså keltiska språk mer likt italiska språk än germanska.

Man kan faktiskt också rent språkvetenskapligt, spåra vårt erkänt äldsta husdjur hunden, så långt tillbaka som till det fornindiska språket Sanskrit, som byggt ordstammen för hund: sanskrit: nom. cva - gen. cuanas. I Ur-Indo-Europeiska (PIE proto Indo-European *kun-tó) och den Indo-Europeiska formen för hund är kuon eller kun. Många IE-språk har denna liknande, gemensamma ordstam för hund än idag som t.ex. Ko, Ku, Kyn, Ci, Cu, ensamt betecknande för hund som i gäliskan, eller som inledning av ordet hund - som exempelvist i finskan, som är ett s.k. Satemspråk, tillhörande den ugriska språkfamiljen (mycket mer avlägset besläktat med germanska och gäliska språk) som också har samma ordstam i sin benämning för hund - Ko(-ira). Vokabulären för hund anses som mycket gammal, ett arvord bland indo-Europeiska språk - alla utvecklade genom årtusenden från den gemensamma källan - cva/cuanas på Sanskrit.

Ordet hound i engelsktalade länder betecknar ju mer en jakthund, medan i många europeiska och västnordiska länder med germanska språk - som en generalisering av just hund i allmänhet. Gemensamt med de germanska språken, och så tidigt som 700-1100-talet så böjdes hund på följande sätt: (s.k. maskulin a-stam) OE (Old Engslish) singular: nom. hund, Acc. hund, Gen. hundes, dat. hunde - plural: nom-Acc. hundas, gen. hunda, dat. hundum.

Det engelska ordet för dog anses ha romersk bakgrund, sprunget från de hundar av doggtyp som man vet att romarna förde med sig (belagt genom illustrationer) - men att ordet /dog/ är sprunget just härifrån finns inte b e l a g t lika tydligt och då får vi bara anta att det är så, trots att det är ingen given sanning för en anglolingvist. Det anses dock t r o l i g t att ordet dog blivit en generalisering av /hund/ och fått den familijära suffixutvecklingen /Dogg-e, dogg-y, dogg-ie/ i vardagligt tal. - Men, det har ingen accepterad lingvistisk godkänd förklaring. 

Antropologisk bakgrund till kelterna och deras vallhundar

Det finns inga direkta belägg, som jag funnit, för att romarna skulle ha haft vallhundar med sig. Till skillnad från en del colliehistoriker så anser inte antropologer, och jag är benägen att hålla med dem, att just fårhjordar och herdar, i större utsträckning, skulle ha varit särskilt trovärdiga följeslagare till krigshärerna, i alla fall annat än som matresurs. Det finns dock avbildningar av romerska herdehundar av tyngre typ. Det inflytande som ev. romerska vallhundar (oklara belägg för om det finns en grupp av hundar man kan kalla detta) skulle ha haft på den hundtyp som redan fanns på de brittiska öarna är förmodligen ringa om än det naturligtvis förekommit inblandning av romarnas hundar. Jag tror att romarnas tyngre hundtyp haft mindre signifikant inflytande på de brittiska vallhundsraserna. Den "bondhundstyp" som fanns här - var av spaniel/settertyp och troligen med europeiskt ursprung. Kanske är det kelternas egna hundar som står för den hund, av vallhundstyp, som jag avser, och hade funnits i landet i nästan femhundra år innan romarna anländer. Flera av dagens erkända europeiska vallhundsraser har ett gemensamt ursprung, och det tycker jag är intressant. Några av dessa gemensammas ursprung är numera fastställt inte minst genom Heidi G Parkers avhandling 2002 Genetic Structure of the Purebred Domestic Dog. (Se vidare förklaring längre fram). 

De flesta litterära referenser i Bibeln talar tydligen om herdar och fårhjordar och om hundar som vaktade fåren mot rovdjur, men inte direkt om vallhundar. - vilket är intressant. Jag har dock inte tillräcklig kunskap inom detta område för att uttala mig. Vad jag kan tänka mig, som en hypotes, är att herdarnas arbete med fårhjordarna skiljde sig åt, i förhållande till den typ av landskap som de arbetade i. Den keltiske famaren opererade där större betesarealer fanns, medan herdarna, i alla fall i de torrare medelhavsområdena, till fots letade efter grönområden för bete. På så sätt kanske olika typer av vallhundar respektive herdehundar behövdes?

Man vet att kelterna, är ett vida spritt folksläkte med troligt ursprung i Europa, norr om Svarta havet, daterat till någon gång omkring 2500 f.Kr. Herodotos, som levde under 400-talet f. Kr. nämner folkslaget /keltoi/ som stort och märktigt. Antropologiska studier visar på människor av agrokultur, där boskap och odling var primära sysselsättningar, men senare också på förgreningar av kelter som blev duktiga på järnsmide, och även på mer stridiska kelter. Bosättningarna har följt bördiga områdena på deras utvandraningar i Europa. Kelternas ankomst i nuvarande Skottland sägs kunna dateras till omring 450 e.Kr. Skoterna, (Skotti) som de kom att kallades av romarna, var kelter som bosatte sig först i Wales, Isle of Man, sedan på Irland och slutligen också i Nordvästra Skottland - högländerna - (skotsk gäliska: Hielans). Själva kallade de sig kelter eller gäler kort och gott - och sitt nya hemland (Skottland) för Alba. Man v e t att kelterna uppskattade sina hundar, och man får nog utgå från att de användes framför allt som nyttodjur.

Det stamfolk som också bebodde Skottland under denna tid var picterna - man vet ovanligt lite om detta folkslag (men man tror att de är pre-keltiska). De finns endast omnämda genom romarnas dokumentation - som folk i mindre stammar, härstammande från Caledonii, stridiska och blåmålade (tatuerade) - vilket nog är en ganska enkelsidig beskrivning. Picterna som folkslag anses vara helt borta fr o m 1000-talet. Romarnas invasion av Britannia, under ledning av Julius Ceasar, skedde år 55 f.Kr. Då hade kelterna bebott området i nästan 500 år. Den romerska perioden räknas t.o.m. ca. 410 e.Kr. Romarna hade dock inte särskilt stort intresse av det högländska området av Skottland och "the Highlands" fick i stort sett vara helt befriade från romersk kontakt. Det romerska imperiet sträckte sig upp mot södra Skottland, mot Hadrianus Wall, som finns delvist bevarad än idag.

Litterära och illustrativa källor

Vi vet en del om de iriska och skotska kelternas hundar, trots att mycket lite dokumentation finns kvar om kelterna. The Book of Kells - finns dock, väl bevarad på Trinity University of Dublin, en rikligt ornamenterad version på fyra delar av Nya Testamentet, dock skriven på latin - och hundar finns med - i ornamentering, men ej i skrift. I den keltiska konsten finns de dock alltjämt avbildade, men oftast mer mytologiska än verkliga. I legenden om Mabinogion berättas t.ex. om både jakthundar och mytologiska hundvarelser. Det finns illustrationer av valpar och vuxna hundar, liksom några av boskapshundar som är medelstora, ganska lätta i typen, måttligt behårade och av olika färger.

I den keltiska myten om Cú Chulainn är hunden alltid avbildad som en verklig best. Legenden finns nedskriven i den berömda keltiska Ulstercykeln där de äldsta dokumenten är skrivna så tidigt som på 700-800-talet på irisk keltiska. I liknande avbildningar av traderingar som t.ex. Cú Roi (som brukar kallas the "hound of the battlefield") är det ännu en mytologisk varelse vi har att göra med. I Ulstercykelns legend om Táin Bó Cúailnge - the Cattle Raid of Cooley - berättas om ett boskapsrov (en populär aktivitet bland kelterna förr i tiden)  från området Cooley. Cooley är ett provinsnamn, en än idag tämligen kuperad, bergsrik halvö på norra Irland. Ordet Cooley låter ju intressant som ord för en collieentuseast,  men enligt alla kända, vedertagna källor, så rör det sig i detta fall om en geografisk benämning, så här är det det keltiska ordet för kulle/kulligt landskap som gäller - och som bygger på samma italiska bakgrund som det lat.collis/kulle/.

Cú Chulainn (Cullans hund) från Ulstercykeln  - legenden om hur unge Setanta dödat Cullans vakthund och får på så vis sitt nya namn Cú Chulainn / the hound of  Chulainn) 

Personligen så tror jag att när förädlingsarbetet av den skotska vallhunden startade, i slutet av 1800-talet, baserades det på den keltiska vallhundstypen. Dessa hundar var likartade men av naturliga skäl av ganska varierande typer, och förekom såväl kort-och långhåriga som i olika färger. Intresset och avelsarbetet, inte minst från den brittiska aristokratin, tog fart och eftersom det inte fanns något annat rasnamn som stred mot det redan befintliga kallelsenamnet på hundtypen - än det som de högländska farmarna själva använde på sina boskaps-och vallhundar, a Cully, - en Collie,  så fick detta bli rasens lanseringsnamn (trademark). Cully, som har sin grund i det keltiska ordet för hund - cú och som är en cully - en vallhund.

De olika collietyperna definierades allt mer - och mer distinkta rastyper växte fram, som border collie, bearded collie, Shetland sheepdog och fler raser av vallhundar.  De dialektala varianterna av ordet collie bygger på talat språk, och som också angivits i tidiga skrifter: colley, cooly, cully etc. Det är brukbarheten hos hundtypen, som också knutit sociala band mellan människan och hunden genom århundraden, och just hundens förmåga att arbeta med boskapen - dess förmåga att samla in, dela på, särskilja specifika djur - to cully, som ligger till grund för den gererella benämningen för colleys/cully-dogs.

Det eng. suffixet - ie, har troligen samma betydelse som i ord som t.ex. lad - laddie, lass- lassie eller dog - doggy/doggie - och signifierar något som är familjärt, som står oss nära.  Det familjära collie betyder kort och gott "vallhund". 

GBCh Lochingvar of Ladypark f. 1947

Andra förslag till rasnamnets betydelse som genom tiderna lagts fram är t.ex.:

Att de skulle vara uppkallade efter den svarta huvudfärgen på fårsorten "Scottish Blackies" - detta är den allmänt mest vedertagna teorin om colliens namn. Denna teori känns oerhört ologisk och irrationell, men man hänvisar till att beteckningen för den svarta färgen skulle vara detsamma som för ordet kol - vilket i sig är oriktigt. Man undrar lite v e m som först kom på denna idé?

Att den skulle vara uppkallad efter de kullar som den sprungit på, och då genom det franska ordet för kulle - coulin...En avlägsen idé, romantisk möjligen, med tanke på hur lite de högländska farmare ville ha med engelskans överhöghet att göra, än mindre det engelska språket, än mindre det franska inflytandet på stavningen...Provinsnamnet Cooley betyder dock, som ovan förklarats /kulle/berg/, men är en geografisk beteckning på bergrikt område. /cnuc, cnuic "krohk"/ är det keltiska namnet på kulle, jmf. med fsv. nock, d.v.s. kulle.

Att den skulle vara uppkallad efter ordet "useful" eller liknande - vilket är en mycket intressant tanke. Det finns dock inget känt ord på irisk eller skotsk gäliska som motsvarar precis denna term, eller liknande - i alla fall okänt som vokabulär rent språkvetenskapligt. Kanske avses här ordet för att samla in, men det anges inte. Tyvärr lever inte Mrs Iris Combe längre, men hon har bidragit mycket med sin kunskap om de brittiska collierasernas ursprung. Mrs Combe var själv iriska och hon minns hur äldre keltiska (iriska) farmare använde ordet som som hon betecknar som "useful" för sina vallhundar.

Att den skulle vara uppkallad efter ordet skotska ordet för en manlig "darling" d.v.s. mansnamnet Colin. Ordet l å t e r intressant, och bygger f.ö. på ordet Cuilein (uttalas /kol:in/ - inget annat) - men varför kalla en hund för darling? Cuilein /kolin/ betyder också valp - och är en derivation av cú (hund) - men varför kalla en hund - valp - hela dess liv? På en svensk hemsida hittade jag t.o.m. en angiven "uttalsförklaring" som i det närmaste kom betydelsen av "testikel" på skotska (?)

Att den skulle vara uppkallad efter ordet för kol (E.S. -Early Scots, daterat till före 1450) baserat på ett i efterhand konstruerat vokalschema (c.1375) där kol antas ha uttalats "kool" som i det moderna eng. ordet cool. Det l å t e r ju intressant, men saknar praktisk och realistisk grund till förklarning. Det är det ologiska som är svårhanterligt - att kol skulle beteckna vallhund ...varför? Här finns en teori om att dessa hundar skulle vara alltjämt svarta, men senare tids forskning har visat att just röd, trefärgad, svart och vit, grå, vit och grå - nog är gemensamma färger för herde-och vallhundar i Europa. (Framtidens genforskning får utvisa mer).

Denna teori har man också byggt vidare ett resonemang på det "Anglo-saxiska ordet för kol /coal/ från 1700-talet och tolkar det som svärta/svart. Den anglosaxiska formen för svart är ju som säkert bekant /black/. På gäliska finns inte färgen svart, utan nyansen förekommer i en gråskala som motsvarar ordet dubh och uttalas som svenskans/dåv/ jmf t.ex. irländska Dubhlin (som egentligen betyder "Blackpool" på engelska och uttalas /dåvlin/ på iriska). Jmf med ovan angivna synpunkter om vad gälerna själva ansåg om inflytande av de engelska språket.

Att det skulle bygga på det skandinaviska mansnamnet Colle...(p.g.a. Vikingainvasionen) Detta finns faktiskt angivet på flera  nätencyklopedior. Här måste man ha insikt om fornnordiska förnamn och vilka som f a k t i s k t förekom under denna tid, och sedemera införlivades i skotskan och engelskan. Det finns ett antal personnamn bevarade både i "förgäliskade" och engelska former och ännu bundna inte minst i de många  fornnordiska bosättarnas ortnamn på Irland, Hebriderna, Shetlandsöarna, i Skottland och inte minst i Norfolk och platser inom den s.k.restricted Dane law area - där de danska vikingarna bosatte sig. Men Colle är INTE ett av dem - och jag lämnar detta utan vidare kommentar. Men kanske Ada kunde ha passat också...

Sedan blir det allt mer fantasifullt - och jag väljer att inte ens ta med andra förslag.

Text: Sanna Söder 2009

Referenser till litteratur och artiklar finns under sidan: Artiklar

Några personer som också svarat på en del av mina frågor finns - i Skottland at: The school of celtic languages, som är kopplat till the University of Edinburgh - På samma universitet - The agriculture departement och på Irland at: the University of Galway /inst. of Celtic languages,andra lingvister vid Umeå universitet. Referenser också till mina bekanta i Carrick, lärare i keltiska språk, vid Carrickmacross, Inver College.